INDIETUNES.BLOGG.SE

Surfade runt som vanlig efter ny musik och kom över det nya finska bandet Disco Ensemble som lirar punkrock/hardcore. Tycker att det låter skit bra!

Kuriosa om videon är att trummisen bär bandet Masshysteri:s bandtshirt, bandet som jag tipsade om något inlägg ner.




Har inte lyssnat på så mycket musik från grannlandet mer än nått sleaze-rocksband som inte imponerat. Så om någon har ett het tips om ny finsk musik så skriv, tar emot allt.

//

Har du vägarna förbi Stockholm i helgen så tycker jag att du absolut ska titta förbi Debaser Medis på lördag! Men det är inte We Have Band som jag tänkt skriva om, utan besöken från Göteborg, och framför allt Skatan!

Upptäckte henne tack vare den utmärkta bloggen Swedesplease och min gissning är att snart kommer en hypevåg minst lika stor som Hajens, med allt vad det innebär, tröttsamma jämförelser, etc.

Håll koll på henne! Och lyssna framför allt på låtarna Full Of Surprises och Shine.


Senare på kvällen spelar Antin Kristiansson:



Over and out.
/David.

Känner att även jag måste följa upp med ett inlägg om Pete Doherty och Carl Barat.
I början av året (tror jag det var) så medverkade Pete i en "dokumentär" som MTV producerade. I det programmet fick vi under 24 timmar följa Pete inför en modevisning han skulle gå, och efter modevisningen avslutades det hela med en liten livespelning där Barat oanmält dök upp och framförde "Don't look back into the sun" tillsammans med honom.

I klippet ovan verkar det inte finnas särskilt mycket hat kvar emellan dem, men jag vet inte heller om jag riktigt tror på en reunion. Visst, det skulle kunna bli riktigt bra, men den tiden är nog dessvärre förbi.
Men man kan ju alltid hoppas på något bra, om det nu blir av.

Hela 24 hours with Pete Doherty finns att se på youtube.
Roligt och intressant, absolut något man måste se om man inte sett det, Pete har en skön personlighet och bjuder även på lite akustik musik.

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5


Eric

Efter det senaste inlägget angående The Libertines känner jag mig också tvungen att uttrycka min åsikt om ett av Englands mest inflytningsrika band de senaste 15 åren.

Att Libertines var påväg mot sin undergång var ganska uppenbart redan innan deras andra album hade släpts. I min mening var det inte drogerna som var huvudorsaken, snarare att Pete och Carl hade glidit ifrån varandra, de delade inte samma visioner längre. De som gjorde Libertines så speciella. Bandets själ låg i att de var unga och energiska, de skiljde sig från resten av englands musikscen i och med deras libertine mentalitet. Det kommer de aldrig mer kunna uppleva när de båda nu paserat 30 och deras nya musik inte alls är lika spännande och nyskapande som det en gång var i början av 2000-talet.

Skulle det i dagsläget bli en återförening riskerar de att göra misstaget Oasis gjorde för 15 år sedan. Inget ont om Oasis men hade bröderna Gallagher valt att lägga ner bandet efter What's The Story Morning Glory hade Oasis haft en otrolig legendstatus istället för att släppa ett par halvtaskiga skivor som inte är i närheten av deras första album. Libertines kommer aldrig att nå upp till samma klass som tidigare, deras tankar kommer aldrig kunna återspeglas på samma sätt. De har helt enkelt blivit för gamla och växt ifrån varandra.

När jag förra hösten såg Dirty Pretty Things på deras avskedsturné var det en av de bästa spelningar jag varit på. Carl kändes fräsh och såg ut att riktigt njuta av att spela på Debaseres relativt lilla scen. När jag däremot sprang på honom utanför hans hotell på P&L i somras var han en helt annan människa, trött, risig och hög precis som resten av bandet. Han kunde knappt svara på tilltal och det återspeglade också hela spelningen, han var trött och loj och såg mest ut att vilja avsluta spelningen så snabbt som möjligt. Samma sak har jag känt med Pete de tre gånger jag sett honom på festival. Så Petes prat om att göra en festivalreunion nästa år ger mig obehagliga känslor. Ska de återförenas ska det vara en i trång rökig lokal i London och inte på någon festival inför 60 000 personer, varken Carl eller Pete hör hemma på en stor scen.

Som tur är har nu Carl sagt att han inte kommer att genomföra en återförening under nästa år på grund av andra projekt som ska bli otroligt spännande att ta del av. Jag hoppas att Carl har insett att Libertines är förbi, att det aldrig kommer bli som förut och låter Libertines bli lika legendariska som de faktiskt kommer att bli om de undviker en potentiell flopp i och med en återförening.

"Because there were no good old days, These are the good old days"

Textraden från 2002 sammanfattar hela mitt inlägg, det har aldrig varit en bättre tid och det kommer aldrig att bli en bättre tid för The Libertines.

/Jesper

Nu sitter man här, nyss hemkommen från GAIS-*******. Är inte direkt glad eller nykter men tänkte att jag kunde dra till med ett litet inlägg ändå. Vem vet, det kanske gör mig gladare. Hade tänkt att det skulle handla om Libertines, Babyshambles, Dirty Pretty Things, Pete, Carl och framtiden för dessa herrar.
Jag tycker det är ganska konstigt hur allting kunde bli som det har blivit. Varför kunde inte Carl ha lite överseénde med Pete's knarkande och så kunde de kört på som vilket annat stort rockband som helst? Jag menar, Carl hade vissa perioder då han knarkade minst lika mycket som Pete. Troligtvis var det dock inbrottet som var droppen som fick bägaren att rinna över, vilket är helt förståerligt.

När det tredje bästa bandet i historien nu splittrades(enligt mig(Beatles samt Velvet Underground kommer före)) så drog Pete som alla vet ihop Babyshambles och Carl slängde ihop DPT. Carl som alltid stått i bakgrunden fortsatte att göra detta medans Pete drog igång jättehits som Fuck Forever och Delivery.

Visst, Carl kom igång med DPT och båda banden körde på men visst var det något som fattades? Nu är jag dock för ung för att uttala mig om detta egentligen, men visst fattades det något? Pete behöver Carl och Carl behöver Pete, så är det bara. Solo eller med nya band, de kan aldrig göra något lika bra som det de gjorde tillsammans, enligt mig i alla fall.

Pete släppte ju i våras Grace/Wastelands vilken blev en kritikerrosad platta som höjdes till skyarna av de flesta. Vilket jag bara kan hålla med om, den är helt fantastisk.

För förstå gången i mitt nästan 21-åriga liv såg jag både Pete och Carl i somras. Carl var den första jag såg. Spelningen innehöll intesitet, hits och en härlig känsla. Publiken var taggad till max och Carl gav allt han hade tillsammans med sitt band. Dagen efter var det dags för Pete. Först solo och sedan med hjälp av Babyshambles. Enligt mig var Pete's solospelning väldigt tam och innehöll ingen känsla. Det kändes ungefär som om han inte vill vara där. När han däremot fick hjälp av bandet bjöd han på annat. Det var känslor som flög i luften och intensiteten flödade. Det var helt underbara 50 minuter. Visst, jag kanske tycker detta på grund av att jag tycker så mycket om pete's musik, men det det var underbart. Det vet ni som var där.

Vad kommer nu hända i framtiden? Kommer det bli en reunion?

Visst hoppas vi på det. Enligt både Pete's och Carls uttalande kommer fallet också bli så under 2010. Hur kommer detta att bli då? Kommer det att bli fantastiskt? Kommer det att bli lika bra som det var under storhetstiden? kommer det bli ett riktigt misslyckande? Hur blir samarbete? Vem vet?

Jag är i alla fall en som längtar något otroligt till att få se två av 2000-talets största indiehjältar på scen tillsammans igen.

Men hur det än blir, glöm inte;

"If you've lost your faith in love and music oh the end won't be long"

Anton

The black cab sessions är en liten sajt med ett enkelt koncept: Dra in några av indievärldens främsta namn, eller dom mest lovande debutanterna, släng in dom i baksätet på en londontaxi och låt dra av en låt med dom instrument som eventuellt får plats. Det här är några timmars surfnöje, kolla in t ex Wild Beasts, Amanda Palmer eller varför inte den otroligt vackra kvinnan med den sanslöst sexiga accenten:

Dags för denna blogg att få lite nytt liv.
Fram tills nu har det bara varit en skribent, men nu är vi fler.
Förhoppningsvis leder det till en mer aktiv blogg och med lite mer variation och varierade åsikter.

På återseende,
Eric

"the future has got me worried, such awful thoughts
my head is a carousel of pictures, the spinning never stops"

Jag kan enkelt räkna upp 5-6 saker som jag verkligen borde göra idag, och lika många saker som jag skulle vilja göra. Men jag orkar inte.

"and it's too hard to focus through all this doubt
I keep making these "To Do" lists but nothing gets crossed out"

Jag tänker för mycket. Tiden går för fort. Jag får ingenting gjort.
Helst av allt skulle jag vilja sova, men det är svårt att sova mer än vad jag redan gör.

"because I've been feeling sentimental for days gone by...
all those summers singing, drinking, laughing, wasting out time"

När de mest triviala sakerna tar emot att ta sig för att göra en trist höstdag som denna, då är det här rätt låt.

"but now I've got to crawl, to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought"

Har ni sett vad man kan få ordet Konsum till, sett inifrån, med lite fantasi?
Revolutionerande upptäckt va?

Ett litet tips till alla er kent-fans, ifall någon har missat detta;
kent släpper en samlingsbox med alla album, tidigare outgivna spår och en 96-sidig bok med intervju av bandet. Missa inte den.

Klicka på bilden för mer information.

Jag: Är det bara jag som tycker att Sigur Ros nya skiva är dålig? Håller ni med?
118100: Nej, håller med dig. Dom verkar ha kört fast. Deras tidigare skivor, speciellt ágætis Byrjun, håller mycket högre klass.


Det kallar jag ett bra svar.

Att sångaren i Placebo, Brian Molko, kunde vara arg och bitter, det visste jag. Men såhär arg? Känns det inte lite ute att vara anti-bootleg?

Jag skulle vilja vara en halvalkoholiserad rockstjärna och turnera världen runt, vara såpass packad att man sjunger fel och ändå ha en stor skara fans som avgudar en. Lite som Conor Oberst.

Conor:
- So I havent been here for a while, to Sweden. Last time I was here I got in trouble for drinking to much.

Publiken jublar.

Conor igen, surt:
- Cause you all like songs about being drunk, but you don't like it when people actually get drunk.

"Förargelseväckande beteende genom offentlig urinering."
Kostade bara 800 kr. Dessutom missade vi Vapnets spelning på Debaser i Stockholm, kul. Nä, men i överlag den roligaste valborg någonsin. Galet mycket folk och alkohol i rimlig mängd.

Just ja, köpte en Johnnie Walker Green Label på Red Room i Uppsala. Alltså en femtonårig whiskey. Den blev skändad med två isbitar. Inte att rekommendera.

Förresten har ni hört Elliot Smith - Needle in the hay?
"Well, Needle in the Hay is, for me, the darkest one and it's a big "fuck you" song to anybody and everybody."

GENRE: INDIEROCK
URSPRUNG: ENGLAND

THE LIBERTINES - CAN'T STAND ME NOW

Pete Doherty, grundaren av och fd. sångare i The Libertines, nu sångare och grundare av Babyshambles. Pete har varit omnämnd massvis med gånger i media sista året, och i mina ögon i helt fel sammanhang. Den mediala fokusen ligger ständigt på hans drog(miss)bruk, vilket är trist, ty Pete Doherty har en musikalisk och poetisk begåvning som många andra artister inte ens kommer i närheten av.

Jag och två vänner fick en liten impuls och gjorde en stor klädorder från USA, det är bra billigt nu när dollarn får pisk. Passade på att slänga med dessa två musikinspirerade halsband i ordern.

Jag blir oftast besviken vid första genomlyssningen av en CD. Men jag vet, jag vet att bra musik kräver ett många lyssningar, lite tålamod och ett öppet sinne. Ur det som man vid första anblick tyckte var sådär eller inte så bra växer det ofta fram något vackert som sjunker in och blir varaktigt.

Gillar jag däremot en skiva redan efter ett varv så går det allt som oftast inte många lyssningar innan jag lessnar. För lättsmält är för mig i många fall lika med ganska tråkig musik utan en stabil grund att falla tillbaka på, och sån musik rinner av mig lika fort som vatten på en sjöfågel.

Bara en liten tankeställare.