INDIETUNES.BLOGG.SE

Känner att även jag måste följa upp med ett inlägg om Pete Doherty och Carl Barat.
I början av året (tror jag det var) så medverkade Pete i en "dokumentär" som MTV producerade. I det programmet fick vi under 24 timmar följa Pete inför en modevisning han skulle gå, och efter modevisningen avslutades det hela med en liten livespelning där Barat oanmält dök upp och framförde "Don't look back into the sun" tillsammans med honom.

I klippet ovan verkar det inte finnas särskilt mycket hat kvar emellan dem, men jag vet inte heller om jag riktigt tror på en reunion. Visst, det skulle kunna bli riktigt bra, men den tiden är nog dessvärre förbi.
Men man kan ju alltid hoppas på något bra, om det nu blir av.

Hela 24 hours with Pete Doherty finns att se på youtube.
Roligt och intressant, absolut något man måste se om man inte sett det, Pete har en skön personlighet och bjuder även på lite akustik musik.

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5


Eric

Efter det senaste inlägget angående The Libertines känner jag mig också tvungen att uttrycka min åsikt om ett av Englands mest inflytningsrika band de senaste 15 åren.

Att Libertines var påväg mot sin undergång var ganska uppenbart redan innan deras andra album hade släpts. I min mening var det inte drogerna som var huvudorsaken, snarare att Pete och Carl hade glidit ifrån varandra, de delade inte samma visioner längre. De som gjorde Libertines så speciella. Bandets själ låg i att de var unga och energiska, de skiljde sig från resten av englands musikscen i och med deras libertine mentalitet. Det kommer de aldrig mer kunna uppleva när de båda nu paserat 30 och deras nya musik inte alls är lika spännande och nyskapande som det en gång var i början av 2000-talet.

Skulle det i dagsläget bli en återförening riskerar de att göra misstaget Oasis gjorde för 15 år sedan. Inget ont om Oasis men hade bröderna Gallagher valt att lägga ner bandet efter What's The Story Morning Glory hade Oasis haft en otrolig legendstatus istället för att släppa ett par halvtaskiga skivor som inte är i närheten av deras första album. Libertines kommer aldrig att nå upp till samma klass som tidigare, deras tankar kommer aldrig kunna återspeglas på samma sätt. De har helt enkelt blivit för gamla och växt ifrån varandra.

När jag förra hösten såg Dirty Pretty Things på deras avskedsturné var det en av de bästa spelningar jag varit på. Carl kändes fräsh och såg ut att riktigt njuta av att spela på Debaseres relativt lilla scen. När jag däremot sprang på honom utanför hans hotell på P&L i somras var han en helt annan människa, trött, risig och hög precis som resten av bandet. Han kunde knappt svara på tilltal och det återspeglade också hela spelningen, han var trött och loj och såg mest ut att vilja avsluta spelningen så snabbt som möjligt. Samma sak har jag känt med Pete de tre gånger jag sett honom på festival. Så Petes prat om att göra en festivalreunion nästa år ger mig obehagliga känslor. Ska de återförenas ska det vara en i trång rökig lokal i London och inte på någon festival inför 60 000 personer, varken Carl eller Pete hör hemma på en stor scen.

Som tur är har nu Carl sagt att han inte kommer att genomföra en återförening under nästa år på grund av andra projekt som ska bli otroligt spännande att ta del av. Jag hoppas att Carl har insett att Libertines är förbi, att det aldrig kommer bli som förut och låter Libertines bli lika legendariska som de faktiskt kommer att bli om de undviker en potentiell flopp i och med en återförening.

"Because there were no good old days, These are the good old days"

Textraden från 2002 sammanfattar hela mitt inlägg, det har aldrig varit en bättre tid och det kommer aldrig att bli en bättre tid för The Libertines.

/Jesper

Nu sitter man här, nyss hemkommen från GAIS-*******. Är inte direkt glad eller nykter men tänkte att jag kunde dra till med ett litet inlägg ändå. Vem vet, det kanske gör mig gladare. Hade tänkt att det skulle handla om Libertines, Babyshambles, Dirty Pretty Things, Pete, Carl och framtiden för dessa herrar.
Jag tycker det är ganska konstigt hur allting kunde bli som det har blivit. Varför kunde inte Carl ha lite överseénde med Pete's knarkande och så kunde de kört på som vilket annat stort rockband som helst? Jag menar, Carl hade vissa perioder då han knarkade minst lika mycket som Pete. Troligtvis var det dock inbrottet som var droppen som fick bägaren att rinna över, vilket är helt förståerligt.

När det tredje bästa bandet i historien nu splittrades(enligt mig(Beatles samt Velvet Underground kommer före)) så drog Pete som alla vet ihop Babyshambles och Carl slängde ihop DPT. Carl som alltid stått i bakgrunden fortsatte att göra detta medans Pete drog igång jättehits som Fuck Forever och Delivery.

Visst, Carl kom igång med DPT och båda banden körde på men visst var det något som fattades? Nu är jag dock för ung för att uttala mig om detta egentligen, men visst fattades det något? Pete behöver Carl och Carl behöver Pete, så är det bara. Solo eller med nya band, de kan aldrig göra något lika bra som det de gjorde tillsammans, enligt mig i alla fall.

Pete släppte ju i våras Grace/Wastelands vilken blev en kritikerrosad platta som höjdes till skyarna av de flesta. Vilket jag bara kan hålla med om, den är helt fantastisk.

För förstå gången i mitt nästan 21-åriga liv såg jag både Pete och Carl i somras. Carl var den första jag såg. Spelningen innehöll intesitet, hits och en härlig känsla. Publiken var taggad till max och Carl gav allt han hade tillsammans med sitt band. Dagen efter var det dags för Pete. Först solo och sedan med hjälp av Babyshambles. Enligt mig var Pete's solospelning väldigt tam och innehöll ingen känsla. Det kändes ungefär som om han inte vill vara där. När han däremot fick hjälp av bandet bjöd han på annat. Det var känslor som flög i luften och intensiteten flödade. Det var helt underbara 50 minuter. Visst, jag kanske tycker detta på grund av att jag tycker så mycket om pete's musik, men det det var underbart. Det vet ni som var där.

Vad kommer nu hända i framtiden? Kommer det bli en reunion?

Visst hoppas vi på det. Enligt både Pete's och Carls uttalande kommer fallet också bli så under 2010. Hur kommer detta att bli då? Kommer det att bli fantastiskt? Kommer det att bli lika bra som det var under storhetstiden? kommer det bli ett riktigt misslyckande? Hur blir samarbete? Vem vet?

Jag är i alla fall en som längtar något otroligt till att få se två av 2000-talets största indiehjältar på scen tillsammans igen.

Men hur det än blir, glöm inte;

"If you've lost your faith in love and music oh the end won't be long"

Anton

Genre: Indie/Indierock


Denna härliga kvartett från New York, släppte i våras sin första fullängdare som förhoppningsvis blir en av många. Med indieinfluenser såsom Smiths, Suede, Cure och My Bloody Valentine gör de rockig och trallig indie med lite inslag av shoegaze. Skivan är enligt mig en av de bästa som släppts i år och gillar man bara något av de ovan nämnda banden så är detta band ett måste att lyssna in sig på.
I höst nu släpper dem en EP vid namn "Higher than the stars", vilken redan har läckt och den går i samma spår som första plattan.
Får hoppas att dem kommer till Sverige nu i vinter annars lär det väl dröja tills sommaren då de förhoppningsvis kommer för att spela på någon festival.

Myspace: http://www.myspace.com/thepainsofbeingpureatheart
Låttips: Come Saturday


Anton

Många tänker oftast på låtar som ”The Drugs Don't Work” och ”Bitter Sweet Symphony” när de hör namnet The Verve. Många har nog aldrig ens hört detta albumet innan, vilket är väldigt synd. Detta är förnärvarande ett av mina topp-album alla kategorier. En skiva som ifrån första start till sista vers sluter upp dig i något som är större än livet självt. Detta var Verve’s(På denna tiden hette de bara Verve) debutalbum och tyvärr det enda som har klara psykadeliska influenser.

Mycket av skivans kvaliteér har de gitaristen Nick McCabe att tacka för, hans insatser under skivans gång är riktigt imponerande! Detta sammansvärt med Richard Ashcroft genljuds röst får en mer avslappnad och befriad än på mycket länge.

 

Lyssna och njut i höstmörkret mina vänner!

 

 

Elias

My way är Ian Browns sjätte soloalbum, och precis som med alla andra soloalbum kommer han inte i närheten av vad han åstakom med Stone Roses. Även om det inte låter som han gjorde i början av 90-talet är denna skiva nog den soloskiva som kommer närmast Stone Roses i kvalitet. Med ett mognare och spännande sound är det tydligt att han exprimenterat mer än tidigare, och resultatet blir riktigt bra efter ett par lyssningar. Varje gång jag lyssnar på en skiva med Ian Brown känner jag någonstans att denna man borde lagt av för ungefär 15 år sedan om inte mer, det känner jag inte längre efter My Way. Skivan visar att han fortfarande har kvar lite av samma glans han hade för 20 år sedan. Texterna är fortfarande briljanta och är dessutom mer självbiografiska än de tidigare albumen. Man hittar även en hel del referenser till sitt gamla band och då framför allt till förre gitarristen John Squire, för vem kan inte älska raden “Those were the days when we had it all, And these are the times I’ve got so much more.” Nu är första gången sedan 1994 jag kan börja hålla med honom.

/Jesper

Många känner nog redan till bandet Broder Daniel, utan tvekan det viktigaste Indie-pop bandet i Sveriges historia. En dokumentär eller konstnärlig film som andra hänvisar det till hade premiär på SVT igår. Jag delat med hela Sveriges Indie-folk satt bänkade framför TV’n för att få se(kanske för sista gången?) en glimt av Broder Daniel.

Då dokumentären(Och ja, jag kommer kalla den dokumentär) faktiskt visats på BIO på utvalda platser i Sverige tidigare Iår hade jag hört att den skulle vara väldigt fin och gripande. Och ja, detta måste jag säga stämde väldigt bra. Den är konstnärlig och producenterna har lyckats bra med att fånga känslan. Filmen som visas främst ur frontfiguren Henrik Berggrens tankar och idéer är väldigt svart på vitt, precis som Broder Daniel alltid varit. Stunder av tystnad håller tag i en och Henriks kryptiska men oftast sanna uttalande får en att tänka på saker man kanske har glömt någonstans på vägen.

Men man får se en annan sida av Henrik med, en som jag personligen aldrig sett själv. Han känns någonstans mer öppen och befriad, kanske har han insett att detta avslut är början på något nytt.

 

- Glöm inte att BD aldrig kan dö. - Henrik Berggren.

 

Elias

GENRE: INDIE / ELECTRONIC
URSPRUNG: USA

Som jag förstått det hela så producerar Kyle Andrews sin musik hemma och själv.
Med hjälp av en synth, en gitarr, lite drum loops och en häftigt röst bjuder han på solid indiepop när den är som bäst.

Ännu en låt som passar utmärkt en fredagkväll, precis som låten i inlägget nedan.

/Eric

GENRE: ELECTRO INDIE / SYNTHPOP
URSPRUNG: CHICAGO, USA
MYSPACE: http://www.myspace.com/waltermeego

Mycket poppig och trallvänlig elektronisk indie från duon Walter Meego.
Justin's röst låter unik och är som gjuten för indiemusik.
En låt som passar utmärkt en fredagkväll.

/Eric

The black cab sessions är en liten sajt med ett enkelt koncept: Dra in några av indievärldens främsta namn, eller dom mest lovande debutanterna, släng in dom i baksätet på en londontaxi och låt dra av en låt med dom instrument som eventuellt får plats. Det här är några timmars surfnöje, kolla in t ex Wild Beasts, Amanda Palmer eller varför inte den otroligt vackra kvinnan med den sanslöst sexiga accenten:

Superskön, glad indiepop från bandet [Ingenting].
Jag måste vara den sista i sverige som upptäcker detta band.

En grej bara, varför är alla svarta i musikvideon?
Ingen medlem i bandet är väl svart?
Härlig musikvideo hursomhelst.

Eric

GENRE: ALTERNATIV ROCK
URSPRUNG: LONDON, ENGLAND



1.     "Flashing Red Light Means Go"       
2.     "Move On"       
3.     "Evacuate"       
4.     "Soviets"       
5.     "Spitting Fire"       
6.     "Misplaced"       
7.     "The Gospel of Goro Adachi"       
8.     "These Walls Are Thin"       
9.     "Forces"       
10.     "Semi Automatic"       
11.     "Silent Movie"


De fyra männen i The Boxer Rebellion är nu tillbaka med sitt andra album, Union.
Efter att deras förra skivbolag "Poptomes" gick i graven har de än sålänge fått klara sig på egen hand. De släppte först albumet på Internet igenom Itunes men även på live-spelningar. Det var inte förrän September den 14:e(UK) som man kunde hitta det i butikerna.
Albumet hamnade då 4:a på "Itunes UK top 100 album" och knäppte även en 2:a plats på "Alternative chart" tätt
efter Kings of Leon.

Soundet på Union känns väldigt rätt i tiden. Inspirationer ifrån såväl Coldplay, U2 och Keane känns väldigt närvarande. De lyckas dock skapa ett unikt sound med influenser hittade i shoegaze och indie-rock. Sångaren Nathan Nicholson's röst känns väldigt passande för denna typ av musik och i de höga tonerna blir man riktigt insvept. Under skivans lopp känns det dock som man hört en hel förr. Man blir absolut inte uttråkad men låtar som "Move on" och "The Gospel of Goror Adachi" kunde fått samma energiska ingrediens som de flesta andra låtarna.
Då jag ofta tycker om innovativt tänkande vill jag lyfta fram en fin detalj som de lagt till på låten "Silent Movie", där har de helt enkelt uteblivit de sista 39 sekunderna av låten till total tystnad. Bravo! Mer sådant!
Den klara hiten "Evacuate" som förövrigt också har släppts som singel ligger en nivå högre än alla andra låtar på skivan, energisk levande och träffande lyrik. Men man ska inte glömma bort låtarna "Flashing Red Light Means Go" och "Semi Automatic" vilka båda höjer helheten på albumet.

Om The Boxer Rebellion ta vara på denna chansen finns det en risk att de kan nå
höjder som Coldplay fönärvarande svävar på. Jag tror och hoppas att de vågar.




Elias